Det mesta är en redig röra just nu. En sörja.

Jobbet känns rörigt. Hälsan känns instabil. Ekonomin känns vedervärdigt trist. Årstiden känns pest.

Dessutom har jag en fixidé som nu gnager på mig istället. Hur ska jag gå vidare med den? Jag har ingen aning, jag får inte fram något smart drag. Något inom mig säger att jag bara ska låta bli så jag inte förödmjukar mig själv på det där viset.

Ack och ve. Jag skulle uppskatta något upplyftande, tack.

Så känns det idag. Jag fick ingen härlig dröm ens, såklart.

Jag orkar knappt gå upp ur sängen. Jag vill ingenting, bara sova.

Allting är bara nej.

Åh, snälla drömvärld. Kan jag få fortsätta på den härliga från förra natten?

Det var inget sexistiskt utan bara en sådan härlig atmosfär. Dessutom inkluderar den intressanta människor som jag kanske borde höra av dig till, galna idéer, men lite typiskt jag. Men jag kommer aldrig våga mig på den här, tror jag...

Men snälla, låt mig åtminstone få vara sådär nöjd som i drömmen igår natt.

Så fantastiskt livet är!? Tycker ni inte? Jo det gör ni, tack och lov.

Idag har det varit en både-och-dag faktiskt. Morgonen kändes konstigt nog bra. Jag hade en god natts sömn med en härlig känsla i mina drömmar. Men jag hoppas jag låter det vara drömmar, så jag inte får några fixidéer kring det där. Fast det kunde vara kul...och spännande... ni ser, planer börjar smidas... ack och ve...

På jobbet kändes det ändå relativt bra, fast ändå inte. Inte helt koll på att jag hann med det jag önskade att jag skulle. Datorn är så seg också! Men en order fick jag till idag, om än jag nog missade en vilket är jäkligt frustrerande eftersom jag inte ens fått tag på människan, två stycken till och med! Inte helt kört men med största sannolikhet.

Sist men inte minst fick jag reda på hur det ligger till kring den jag skrev en del om igår. Det var ju väntat, precis vad jag mestadels trodde. Mycket jobb och ingen lust. Jag klandrar honom inte alls, och jag har absolut ingen anledning att vara arg. Men jag kommer inte ifrån att jag är jag, och därför blir besviken och tyvärr ganska ledsen.

Fantastiskt middag igår men supergoda viner. Underbar hot stone-massage och rofylld dag på Centralbadet idag. Ändock är jag inte glad. Det är så himla konstigt. Jag vet vad det handlar om och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det går mot vinter vilket är trista tider med kallt, mörkt, slaskigt. Grått och trist alltså.

Jobbet drabbas ganska hårt i "lågkonjunkturen" och det är rätt kämpigt där. Känns verkligen tungt faktiskt, särskilt eftersom jag är ny där också.

Ekonomin är inte den bästa då jag levt lite på "köp dig lycklig"-principen och eftersom jag delvis har provisionslön som inte visar sig än, och nog inte kommer kunna framge så mycket på den närmsta framtiden...

Tyvärr kan jag heller inte låta bli att känna mig ensam och det är motigt att se någon man tyckte väldigt mycket om vara lycklig sambo, egentligen både mitt riktiga ex samt han som jag träffade i några år utan det resultat jag önskade.

Och när man väl kastar sig ut igen så blir det som det blir. Två trevliga kvällar och sedan ingenting.

Ingenting:et vet jag inte heller vad det beror på, vilket gör mig väldigt frustrerad för jag skulle definitivt vilja lära känna mer eftersom det lilla jag känner till tycker jag väldig mycket om. Väldigt mycket jobb sägs vara anledningen, vilket även det i sig gör att jag inte vet hur jag ska reagera. För min del är det nämligen väldigt inspirerande och attraktivt med personer som verkligen brinner för sitt yrke och är sådär bra på det - men när det går ganska lång tid från det att man först sågs så undrar man ju om det är så eller om det snarare är ett försök att säga nej tack.

I och med att jag inte vet och egentligen bara får gissa mig till genom att analysera fram hur det kan vara börjar jag lätt känna mig tjatig. Jag vill verkligen inte vara tjatig och jag har verkligen respekt för arbete, men det är svårt att gissa sig fram till hur det ligger till, faktiskt. Det kan vara så mycket. Alltifrån helt enkelt fullsmockad med jobb, inte alls intresserad, rädsla kring åldersskillnad, inte redo för en ny relation, andras åsikter m.m. 

Ocn visst, han har nämnt att det just är mycket på jobbet men tyvärr är jag i så fall lite rädd att det rinner ut i sanden på grund av det vilket jag tycker känns väldigt trist. Då kan jag till och med överväga att vara lite tjatig så man kan ses någon stund i alla fall, eftersom det då ju inte är själva jag som är problemet. Han påstår ju t ex att han läser min blogg då och då, istället för det tycker jag väl att man då exempelvis kan skicka ett sms och höra hur läget är eller slå en signal.

Om det är en bortförklaring så tycker jag att den är dålig. Särskilt när man faktiskt är trettio plus. Och om det handlar om fullspäckat schema så går det ju, som sagt,  att höra av sig lite kort någon gång även fast man inte har tiden till att ses.

Jag tycker om det jag vet om dig och jag tror faktiskt inte att du tycker jag är helt trist heller.

Jag har vaknat. Somnat. Och vaknat igen.

Idag hade jag tänkt göra såndär jobbig storstädning igen. Ni vet, skura handfat, spegel, badkar, kökshoar... alltså sånt äckelpäck. Dessutom är det grusigt i hela lägenheten känns det som, usch och fy!

Det blir nog en diskning och dammsugning nu till att börja med, sen är det bara iväg till Jakobsberg. Jag måste till Bolaget, spontaninbjudigt mina älskade föräldrar på middag ikväll...

Jag som gillar och ändå är ganska bra på att experimentera med kryddor får nog dock skippa det. Pappa min är inte förtjust i kryddstark, orientalisk, curry-mat. Det får nog bli fetaostfyllda köttfärsbiffar med ungsstekt potatis med rostade grönsaker... låter väl bra ändå va?

Någon som minns denna? Eller snarare har minnen i samband med denna 90-talslåt?

Usch vad skönt att snyggast.se och sådana saker inte fanns på den tiden kom jag just på då jag började fundera om jag har någon bild på mig själv från den tiden. Det var inte samma sak då, eftersom varken internet eller digitalkameror fanns vardagligt och i samma utsträckning då. Skönt!

Jag var nämligen överröst med smink (åtminstone lager med mascara, ögonskuggor i två olika färger eftersom man alltid tonade ut den ut mot ögonbrynet och faktiskt läppstift). Dessutom hade jag alltid minimala linnen som mina vänners föräldrar alltid viskade om. Jag hade stringtrosor som gärna fick dras upp högt och synas ur de vita savannbyxorna och alltid platsåkor såsom Buffalo eller sådär klumpiga Spice Girls-porrskor. Behöver jag nämna att jag rökte och tyckte jag var jätteball?

Herregud, massvis av minnen från den tiden... vi fick som nioårigar ett papper där alla i klassen skulle skriva någon om alla. På min lapp stod det saker som "söt", "snäll", "snygg". Trevliga saker, men en del skrev även "tro inte att du är fjorton", "tro inte att du är tjugo". Jag har aldrig trott eller försökt vara någon annan ålder faktiskt, jag är som jag är och det har inte alltid passat så bra uppenbarligen.

Jag är hittills åt helvete inte alls nöjd med veckan. Inte på något plan tror jag.

Det känns bara som att jag var extremt trött, deprimerad, låg, äcklig, omotiverad, långsam, febrig, ledsen, arg, frustrerad, finnig, irriterad, mensig, tjock, ful... negativiteten har flödat.

Nu ska jag kolla kontot också. Känns sådär va... jag är ju som sagt faktiskt inte "pojken med guldbyxorna"...

Imorgon tror jag faktiskt jag gör den där jobbiga, ställer klocken en tia tidigare. Tror det är bättre att jag får snooza min halvtimma än att vakna samma tid men snooza en tjuga... måste nämligen komma ordentligt i tid till tåget imorgon för påfyllning för månadskortet måste jag ha lite tid till också!

Lika samma som vanligt.

Jag är trött - på det mesta.

Skulle kunna göra en milslång negativitetslista, men jag skippar den.

För övrigt har min mage varit fruktansvärt uppsvälld nu i veckan, på grund av menshelvetet säkert. Jag måste dock erkänna att jag just nu börjar bli sådär livrädd igen, magen känns så konstig. Fruktansvärt livrädd börjar jag känna mig, panikkänslan är inte här riktigt än men...

Nej, bäst att försöka sova i alla fall. Men menshelvetet OCH linser tar det ju extratid på morgonen men jag vägrar gå upp tidigare ändå... baah.

På tal om vakna upp så bjuder jag på min alarmsignal, rätt härlig melodi att vakna till faktiskt (texten hinner ju inte början, dock var den versionen inte med på detta inslag, verkar inte finnas på yt).

Jag är bara så fruktansvärt trött. Inte bara då det handlar om sömn.

Det känns egentligen jävligt oroväckande att vara såhär trött som jag är, tjugo år liksom.

Och egentligen är det inte riktigt befogat skulle nog många säga.

Jag vill inte sova för jag vill inte behöva vakna upp tidigt och ta mig iväg. Det är oerhört svårt varje morgon att kravla sig upp och iväg.

Det har inte med jobbet att göra heller direkt. Visst känns det lite tungt och motigt med dessa s k "tider" plus att det är lite inkörningstid och sådär som gör det lite frustrerande emellanåt. Jag ångrar dock inte att jag bytte jobb och egentligen trivs jag, men lite mer ruljans vill man såklart ha. Det handlar liksom inte riktigt om det ändå, jag är bara så fruktansvärt trött.

Men jag kan verkligen inte tappa måttet på jobbet. Jag älskar att göra bra ifrån mig och jag älskar pengar. Jag vill så gärna vara en karriärskvinna! Särskilt eftersom det är ett nytt jobb så är det jätteviktigt att jag visar framfötterna. Det skrämmer mig därför att det är som det är med mig privat. Det tynger ner mig på jobbet också till slut, om än jag än så länge nog lyckats dölja rätt bra att jag är en stor katastrof på andra plan som trots allt ändå gnager på mig 24 timmar om dygnet.

Det är tur att man har vänner i alla fall. Men vi är ändå väldigt olika och lever väldigt olika liv så ibland blir det tyvärr svårt ändå. T ex när det gäller jobb och relationer som är två av de största diskussionsområdena jämt.

Vi har helt olika jobb. Vi faller för helt olika män och fungerar väldigt olika även där.

Lite lustigt när jag tänkte efter...

Jag arbetar på Östermalmskontor som KAM med inköpsansvar och gillar ofta män som är ambitiösa business män.

S är livrädd för fasta jobb och har rullande schema med sisådär fem olika jobb och gillar ofta ändå ganska flexibla män som jobbar med något serviceyrke eller pluggar.

H jobbar som distrubutionschaufför och gillar mest yrkesmän såsom budchaffisar och hantverkare.

Men det är ju även inspirerande ibland. Man får ju en hel del olika synvinklar.

Nu vet jag att jag definitivt borde sova. Jag vill bara inte. Trots att jag mest bara på kvällarna ligger och tänker helt förgäves på allt skit så gillar jag ändå kvällar. 

Något som dessutom gör mig väldigt frustrerad är att man kan läsa inlägg från förra året och jag mår dåligt av att jag verkligen kan vara som jag är. Jag träffade någon i flera år och det har verkligen slitit på mig. Vi hade nog i princip ett undergroud-förhållande utan några som helst förpliktelser, förstås. Det var definitivt inte vad jag ville. Jag kunde bara aldrig förstå vad problemet  var, jag förstår det än idag inte.

Välkommen till min fantastiska glädje. Sömn måste försöka åstadkommas nu. Mitt i mensvärk och tankspriddhet. 

Jag är så trött så jag knappt vet vad jag gör.

Dock vet jag att jag haft en himla trevlig kväll med fantastiskt god ryggbiff med mina älskade föredettningar (gamla kollegor, samt gammal chef). Mina fina 40+ vänner :) Vi var på Bauer och jag blev otroligt nöjd när jag kliver innanför dörrarna och det flöder Anthony Hamilton ur högtalarna. Kära nån, det är inte varje dag man hör sådana godningar. Mer eller mindre hela kvällen dessutom. Förtjusande.

Nej, juste. Jag är trött och borde stupa. Fy farao vad jag inte känner mig positiv inför imorgon, trött tröttare eller tröttast? Tippar på det senaste...

Det här är inte kul. Jag försöker fokusera på annat. Inte tänka. Men jag är livrädd, totalt livrädd. Och vet inte riktigt vad jag gör.

Jag svettas och känner mig illamående med uppsvälld mage. Det känns ju inte alls som att det bådar gott.

Dessutom så måste jag verkligen till jobbet imorgon och en trevlig middag men gamla arbetakollegor väntar.

Jag är så trött och måste typ somna nu om jag ska klara det!

Men jag är totalt livrädd för att vara kräksjuk. Och jag tror fan att det med stor chans kan vara så denna gång. Och jag är givetvis totalt panikslagen!

Livrädsla. Totalt panikframkallande livrädsla. No kidding. Livrädd.

Det är mycket jag är rädd för just nu. Frustrerande, irriterande, jobbigt.

Men åtminstoen så utklassade Finland idag i matchen mot Sverige. 7-0. Tack för den! :)

Jag ser, som sagt, förjävlig ut idag (som hela denna vecka i och för sig, men än värre). Fläbbo som jag och min kära syster skulle kalla det.

Väljer mitt fina Hollister-linne jag köpt i Kanada i alla fall. Och hårhelvetet är uppsatt eftersom det är så slitet så jag känner mig riktigt white trash om jag har det utsläppt... dags att göra något åt det, hmm...

Nåja, det blir en mörk restaurang i alla fall, tror jag. Lebanon. Om det nu går att få tag på ett bord kl sju en lördag, hmm...

För övrigt har jag tränat idag så jag nästan svimmade, inte så klokt. Jag var ju hemma igår och sov hela dagen på grund av just yrseln liksom...

Don't face me - nu kör vi, dinner and wine.

Jag ser ut som en katastrof, fantastiskt!

Kanske ska jag låna en burka idag?